Inledning
Först ska det nog sägas att skräcken för spindlar och ormar är något som många
människor lider av. Oftast är denna rädsla helt obefogad då djuren ifråga för
det mesta är "räddare" för oss än vi för dem. Spindlar som
husdjur är något som har blivit vanligare under åren. Allergier och tillgänglighet
är något som har haft en betydelse för hobbyn.
Den första "urfadern" till alla leddjur (vilket spindlar är) dök
upp för omkring 500-600 miljoner år sedan. Den äldsta fossilen är en
skorpionliknande varelse som ska ha levt för 400 miljoner år sedan. Men det
som är intressant att ha i terrarium är ju de större arterna, så kallade
tarantlar eller fågelspindlar. Namnet fågelspindel kommer från de större trädlevande
arterna som ibland kan ta en fågelunge ur boet eller småfåglar som kolibris
och liknande. Namnet tarantel kommer från en italiensk stad som heter Taranto,
där man under medeltiden trodde att man från ett bet av den Europeiska
Vargspindeln (Lycosa tarantula) fick en sjukdom som kallades tarantism. Det enda
som kunde bota denna sjukdom var att dansa vilt! Kyrkan hade under denna tid förbjudit
vanlig dans så spindelbetten ökade kraftigt i antal under en period!!!
Det finns omkring 800 arter av taranteler i världen idag, där ett hundratal
kan vara intressant att ha i terrarium. Av dessa är en del ganska aggressiva
och är inget för nybörjaren då även en del arter har ganska bra drag i
giftet.
Anatomi
Tarantelns kropp består av två sektioner, cephalothorax (framdelen) och
abdomen (bakdelen). Cephalothorax innehåller hjärnan, det centrala
nervsystemet, mundelarna, fästena för benparen, ögonen och delar av matsmältningsorganen.
I abdomen finns hjärtat, andningsorganen, könsorganen och resterande av matsmältningsorganen.
Även körtlarna som producerar näten finns placerade här. Tarantlar har inget
inre skelett utan har istället ett tjockt och segt skinn. Skinnet består till
största delen av kitin och kallas kutikula. Ovansidan av cephalothorax består
av ett extra tjock skinn som kallas carapace. Abdomen har å andra sidan ett
ganska tunt skinn då storleken på denna ständigt ändras.
Eftersom skinnet är hårt måste det ömsas när spindeln har växt ur det. Det
vanligaste är att tarantelen spinner ett nät vertikalt (cirka 45 grader) mot
terrariets ena sida. Tarantelen lägger sig därefter på rygg på nätet och
"kliver ur" det gamla skinnet. Det här är en mycket farlig del av
tarantelens liv och kan ta över ett dygn innan den är klar. Farligheten består
i att om den överaskas och rycker till kan lätt ett t.ex. ben gå av och
eftersom det nya skinnet behöver lite tid på sig att stelna är risken också
ganska stor att ett rovdjur äter upp den. Om ett ben eller dylikt skulle råka
gå av är det inte så farligt så länge det inte blir någon långvarig blödning.
Ett ben växer ut lite grand i taget och efter ett par ömsningar är det helt
återställt.
Tarantelens ben består av sju segment som styrs av upp till 30 muskler per ben.
Benen manövreras med hjälp av hemolymphan (blodet) som gör att benen kan sträckas.
Därav kan inte en Tarantel bli så mycket större än de idag redan existerande
arterna. Detta beror på att det skulle behövas ett orimligt högt blodtryck för
att tarantelen skulle över huvudtaget kunna röra sig. Det har uppmäts vid
vissa rörelser ett hemolyphatryck som motsvarar människans blodtryck. Alla vet
antagligen att spindlar har åtta ben men de har faktiskt tio ben! De har ett
benpar längst fram som inte används till att gå med utan till att känna på
saker med, tvätta chelicererna (mundelarna) och att hantera maten med. Hannen
använder dem även vid parningen. De här "hemliga" benen har fått
namnet pedipalper. Ögonen är åtta till antalet och sitter längst fram på
carapace tätt tillsammans. Taranteler ser inte mer än på sin höjd ett par
decimeter och ögonens främsta uppgift är att registrera om det är mörkt
eller ljust. Tarantelens kropp är täckt av fina hår som kallas trichobothria
och de är extremt känsliga och kan känna av när lufttrycket förändras som
t.ex. när ett byte är i närheten. Taranteler kan antagligen känna smak
och/eller lukt då de kan vägra att äta vissa illasmakande/illaluktande
insekter så som en del kackerlackor och skalbaggar.
En tarantel kan producera olika sorters silke som används vid olika tillfällen.
Varje sorts silke har sin egen körtel som det produceras ur. Silkestrådarna
sträcks ut med hjälp av spinnvårtorna och har en diameter på 1 till 3
mikrometer och är olösligt i vatten. Silket, som har en hållfasthet större
än stål, klarar temperaturer upp till 160 grader celsius. Lungorna hos
tarantelen är väldigt primitiva jämfört med en del andra spindlar. Lungorna
består av membran som sitter som sidorna i en bok, därav namnet boklungor, där
blodet flyter igenom och syresätts. Då denna process inte styrs av djuret själv
begränsas tarantelens förflyttningsförmåga. Det beror på att lager av
fosfat byggs upp som energilager för cellerna. Dessa lager förbränns snabbare
än de byggs upp så en tarantel som smitit ur terrariet brukar stanna till och
bygga upp dessa lager efter ett tag och är då ganska lättfångad.
Parning av taranteler är inte det lättaste man kan ge sig in på. Förts ska
man ha en av varje kön och bara det kan vara en problem i sig. Könsmogna hanar
har oftast en "boxhandske" längst ut på pedipalpen. Den fungerar som
en pimpet och används till att suga upp sperman som han lagt på ett litet nät.
Sen är det bara för honom att leta upp en hona som är villig (det kan vara
ganska svårt!).När han hittar henne går han mycket varsamt framåt. Det är
inte ovanligt att hanarna blir uppätna innan de fått något gjort. De flesta
arter för även små krokar på undersidan av det första benparet. Dessa används
för att "haka fast" honans framben och sedan försiktig föra
pedipalpen mot hennes könsöppning. Väl där sprutar han in sperman i henne.
Sedan måste han fort därifrån för nu är hon sur! Honan spinner sedan ett nät
som hon lägger äggen i och rullar ihop till en boll. Äggen, som kan vara upp
till 1000 st; vårdas av honan. Hon ser till att det är rätt temperatur och
luftfuktighet genom att rulla runt äggsäcken i boet. Äggen kläcks i bollen
och ungarna stannar där till efter sin första ömsning. Sedan gör honan ett
litet hål som de kan springa ut ur. Överlevnaden ligger på 0,5% till könsmogen
storlek så det blir inte många kvar i en kull. Görs detta i fångenskap måste
varje liten unge förvaras enskilt. Det blir många små burkar! Ungarna matas lättast
med bananflugor eller nyfödda syrsor.
Nu till det som de flesta vill ha reda på, nämligen giftet hos taranteler. Den
övervägande delen av taranteler är inte farliga för människor om man inte
är överkänslig. Ett bett kan jämföras med ett bistick, det svider och en
svullnad uppstår. I en del fall kan man få lätt feber och svullnaden kan bli
lite kraftigare. Arterna från underfamiljen Selenocosmiinae, där släktet
Poecilotherieae finns, kan vara ordentligt farliga för människan. Även
Bobbejaan Baboon Spider (Harpactirella lightfooti) är även känd för att vara
giftig. Dessa taranteler dyker ibland upp i handeln och är inte att
rekommendera för nybörjare. Däggdjur över 0,5 kg behöver normalt sett inte
oroa sig över ett bett. Det kan vara värt att nämna att kallblodiga djur är
extremt känsliga för spindelgift. Det finns en art, Grammostola acetons om har
små skallerormar som favoritbyte och detta används av de som vill att
taranteler ska verka farligare än vad de är. De farligaste spindlarna är den
beryktade Svarta Änkan och den Australiensiska Trattminören. Ingen av dessa är
en tarantel.
Artsammanställning
Några exempel på taranteler som kan finnas att få tag på och som är
relativt lättskötta.
Brachypelma smithi: Mexikansk Rödknäad Tarantel
Det här är en tarantel som alltid har varit eftertraktad. Den blir ganska
stor, långlivad (upp till 20 år) och är mycket lugn och foglig. Den är i
grunden svart med en ljust röd ring runt carapace och röda till gula hår på
varje knäled.
Utbredning: Mexico
Luftfuktighet:75 %
Trivseltemperatur:22 till 24 Grader
Brachypelma albopilosa: Curly Hair
I botten en svart tarantel med längre ljusbruna hår på bakkroppen. Inte
hanterbar på samma sätt som de andra och kan ibland uppfattas som lite
"nervös" i sättet. De brukar vara snabba på att springa ut ur
terrariet när tillfälle ges.
Utbredning: Sydamerika
Luftfuktighet:80%
Trivseltemeratur:25 till 28 Grader
Grammostola sp: Chilensk Tarantela
Den i handeln vanligaste tarantelen. Det förekommer en del färgvarianter men
det vanligaste är ljusbrun med lite "guldröd" färg. Också en lugn
och hanterbar tarantel som inte blir så stor. Utbredning: Sydamerika
Luftfuktighet:75%
Trivseltemperatur:23 till 25 Grader
Aviculara aviculara: Rosatåad tarantel
En trädlevande art som det går att ha flera av i ett terrarium. En svart
tarantel med, som namnet säger, rosa tår. Blir inte så stor i kroppen men har
lite längre ben, i förhållande till kroppslängden, än de andra. Kräver ett
högt terrarium då den föredrar att klättra. Om man vill ha mer än en i
terrariet får man bygga små gömställen och se till att det aldrig finns en
hungrig individ eftersom den då äter upp sina kamrater. Kan få för sig att
hoppa rakt ut i luften ibland så håll ett öga på dem när det är dags för
rengöring och liknande.
Utbredning: Sydamerika
Luftfuktighet:80%
Trivseltemperatur: 26 till 30 Grader
Det här är bara en liten del av de arter som förekommer i handeln och en del
andra arter som t.ex. Baboon, Haplopelma sp ska man kanske inte köpa om man
inte har hållit på ett tag.
Detta är bara mina åsikter och jag vet att andra inte håller med. Så det är
upp till var och en att själv välja och vraka i det som erbjuds...
Tommy Jansson