Historik, utbredning och habitat
Släktet Phelsuma delas in i totalt 38 arter av vilka de flesta är indelade i underarter. Totalt finns idag 63 Phelsuma
arter inkluderat alla underarter. Den första som beskrevs var Phelsuma cepediana (Merrem 1820). Fortfarande
är taxonomin förvirrad och nya artindelningar sker ständigt. Även en del fram till nu okända arter beskrivs nästan varje år.

Bara under 1990 talet har 6 helt nya arter hittats och beskrivits. Den senaste i den raden var Phelsuma berghofi
(Kruger 1996). Den hittades först av Hans Peter Berghof som namnet antyder, vilken på sin senaste resa förra året
(och årtusendet) hittade ytterligare en hittills okänd Phelsuma. Den påträffades i en regnskogsravin genom ett berg,
i ett annars väldigt torrt område på mellersta Madagascar. Ravinen är cirka 200 meter lång och ett tiotal meter
bred. Detta ytterst lilla utbredningsområde är något som kännetecknar de flesta arterna. Detta har också bidragit till
att de flesta av arterna idag är starkt hotade. Dels från utplockning, men kanske framförallt p.g.a. habitatförstöring.

De allra flesta arterna härstammar från Madagascar samt ögrupperna Comorerna, Mauritius, Reunion och Seychellerna. En art P. andamanensis lever på ögruppen Andaman Islands söder om Indien och tre arter kommer från det
Afrikanska fastlandet. De flesta lever i regnskogsmiljö och är ofta bundna till endast en trädart. Några få arter lever i
torrare miljöer. De flesta är mer eller mindre trädlevande med undantag av två arter som nästan uteslutande lever
på marken. Alla med ett undantag P. guntheri är helt dagaktiva.

Utseende samt storlek
Man brukar dela in släktet Phelsuma i tre storleksgrupper. Först har vi de stora arterna som varierar mellan 18-30 cm,
de mellanstora 13-18 cm och till sist de små 10-12 cm. Kännetecknande för så gott som alla arter är de
briljanta färgerna. De fåtal arter som lever i torra varma områden, och på grund av stark värme bara är aktiva
morgon och kväll samt den nattaktiva P. guntheri, är de enda som saknar färgprakt. Grundfärgen är för det
mesta metallic grön. Ovanpå den ett varierande mönster av linjer och fläckar i blått, rött, gult, orange, svart och
brunt.

För många kan skillnaden mellan två likstora arter vara svår att avgöra. Alla arter har dock speciella kännetecken
som alltid finns där, även om variationen i övrigt kan vara stor. Som exempel kan nämnas den mest förekommande
arten inom terrariehobbyn P. madagascariensis grandis. Denna underart kan variera från nästan helt grön med
någon enstaka röd fläck till att vara nästan helt röd. Vad som alltid finns där är ett rött streck som går från nosen
till ögat. Det är alltid tydligt och fortsätter aldrig bakom ögat, till skillnad från nominatformen
P. madagascariensis madagascariensis.

Ett problem som ofta dyker upp är att djur av samma art men olika underarter säljs under bara artnamnet. Då
två närstående djur kan leva i vitt skilda miljöer är det då helt omöjligt att ge djuret rätt förutsättningar i terrariet.
Det är därför väldigt viktigt att man får reda på exakt vilken underart det rör sig om. Klimatet på Madagaskar är
oerhört varierande. Arter av släktet förekommer såväl i extremt torra miljöer, fuktiga och varma låglandsregnskogar
till kalla och extremt fuktiga bergsregnskogar. Då vissa arter förekommer på höga höjder mellan 2000 till 2500 meter
är det viktigt att åstadkomma temperatursänkningar nattetid i terrariet.

Terrariet, inredningen, belysning och värme
På grund av att de flesta arter är trädlevande bör terrariet vara byggt på höjden. Lämpliga storlekar för de
tre storleksgrupperna kan vara: Större arter: 50x50x90 cm (LXBXH), Mellanstora arter: 40x40x50 cm och för de
små arterna: 35x35x45 cm. Då många arter lever i fuktiga miljöer är det viktigt att sörja för god ventilation.
Att rekommendera är ventilation både i taket på terrariet och i nederkant på ena sidan. För de flesta arterna är
en luftfuktighet mellan 65-80% lagom. Det erhåller man lätt genom en daglig dusch med en vanlig blomspruta.
Använder man barkmull eller liknande som bottensubstrat och håller det konstant fuktigt (ej blött), samt inreder
med riktiga växter håller sig luftfuktigheten konstant.

En stor fördel med så små och lätta terrarieinnevånare som daggeckos är möjligheten att inreda med vackra men
också känsliga växter, som av större djur genast skulle förstöras. Lämpliga och dekorativa växter är till ex.
Bromelider, Tillandsier och orkidéer.

En viktig detalj gällande inredningen som måste finnas i varje daggeckoterrarium är bamburör eller liknande.
(Själv använder jag torra stammar av Jättebjörnloka). Dessa fyller ett flertal viktiga funktioner. Man bör se till att
rören har en innerdiameter som är något större än ödlans. Man sågar sedan upp ett eller flera hål i röret som ödlan
kan ta sig in igenom. Rören klämmer man sedan fast mellan botten och tak i terrariet. Nu har djuren fått ett
alldeles utmärkt gömställe. Vill man vara extra petig väljer man rör som matchar både hanens och honans
storlek. Honorna är oftast lite mindre än hanarna. På detta sätt får honan ett gömställe där hon kan få vara ifred för
en ibland påträngande hane. I dessa rör kommer också honan att lägga sina ägg. Sittande med huvudet nedåt på
dessa rör solandes under lysrören, är också favoritställningen hos daggeckos. Det leder oss till terrariets belysning
och uppvärmning.

Om vi håller oss till terrarier av (normal) storlek det en enkel sak. Som enda belysning och värmekälla användes
lysrör. Då alla Phelsuma arter är mycket mer känsliga för värme än för kyla fungerar det optimalt. Temperaturen
bör dagtid ligga runt 28-29 grader C och får falla till ca: 21-22 nattetid. Vintertid kan man dra ner temperaturen
några grader. Har man på terrariet 2 lysrör som sommartid får lysa 14 timmar per dygn, och vintertid drar
ner ljustimmarna till 10 timmar faller det sig naturligt. Det vill säga om inga andra värmekällor är inblandade. Kvalitén
på ljuset är viktigt. Så kallade dagsljusrör eller fullfärgsrör är absolut ett måste. Det finns idag ett antal bra ljusrör
som ger bra ljus och som bonus också UV -ljus. Vad man måste se upp med vad gäller UV är vitaminiseringen av
djurens foder. Låter kanske konstigt men UV-ljusets uppgift är att tillhandahålla de små liven med livsviktig D3 vitamin. Denna vitamin förekommer också i de flesta multivitaminpreparat, i lika varierande mängder som mängden UV i
olika lysrör. Överdosering av D3 vitamin ger samma symptom som brist av densamma. (Bäddat för problem?)

Foder och Vitaminer
Ytterligare en fördel med daggeckos är att de är både insektsätare och fruktätare. Lämpligt är att sommartid
mata ödlorna två ggr. per vecka med insekter och en med frukt. Vintertid räcker det att ge dem insekter en gång
och frukt en gång per vecka. Ju mer varierat foder, i form av olika insekter och olika frukter desto bättre kommer
djuren att må. Ge inte heller för mycket mat då feta djur producerar färre ägg och går en tidigare död till mötes.
En firma i Tyskland har under en längre tid obducerat döda reptiler, och däribland flera hundra Phelsuma. Den
vanligaste dödsorsaken (85%) var fettlever. Orsaken till det är oftast för ensidig kost eller kost i för stora mängder.
Som basfoder fungerar syrsor absolut bäst och ger stor variation i storlek för olika stora arter och ungar. Som
bra komplement kan nämnas vaxmott, gråsuggor, gräshoppor och bananflugor. Vid varje matning bör man
skaka foderdjuren i något multivitaminpreparat. Själv använder jag Miner-All från Sticky Tongue Farm i USA. Det
finns i två varianter. Ett med D3 vitamin och ett utan.

Bland de frukter som uppskattas är t.ex. Papaya, Mango, Banan och Persika. Bland en mängd olika saker som
kan användas för att dryga ut kosten, kan följande nämnas:
Yoghurt
Honung
Barnmatspuréer (frukt)
Sylt

Det har också på senare tid dykt upp en del färdiga foderpreparat från en del tillverkare. Som ex. kan nämnas Zoo
Meds Daygeckofood. Inga av dessa vill jag rekommendera som annat än variation tillsammans med övriga nämnda
foder. Anledningen är den tvivelaktiga innehållsförteckningen som i princip inte säger någonting. Vad gäller
frukten underlättar det om man presenterar fodret en bit upp i terrariet då ödlorna ogärna går ner till marken. Ett
lätt sätt är att använda skruvkorkar av plast till Petflaskor som kläms fast i en sugproppshållare avsedd
för doppvärmare. Passar perfekt. Sen är det bara att trycka fast den på lämplig plats. Även i fruktfodret ska
givetvis vitaminer blandas i. Ett bra sätt att tillhandahålla honorna kalk, är att ställa in en liten skål med
krossade äggskal. Ta skalen från frukostäggen och krossa dem till 1-2 mm stora skärvor. Ödlorna äter direkt av det.

Sjukdomar
Det här blir ett ganska kort stycke då sjukdomar lyckligtvis är något daggeckos sällan drabbas av. Det vill säga annat
än sjukdomar vi som ägare ställt till med. Om man tittar på djur som inte är fångade i det vilda och pga. det bär
på allehanda parasiter är de vanligast förekommande problemen relaterade till olika typer av brister. Brist på
hygien, brist på ventilation, brist på fuktighet, brist på näringsriktigt foder. Då de flesta arterna lever i en ganska
fuktig miljö, är det givetvis viktigt med renhållning.

I varm och fuktig miljö som dessutom är skitig och dåligt ventilerad frodas allehanda bakterier. Djuren drabbas
av andningsproblem med olika inflammationer som följd. Håller man terrariet för torrt får ödlorna snabbt problem att
ömsa skinn. Då alla Phelsuma är skygga, lättstressade och på grund av ömsningsproblemen tappar förmågan att
klättra dör de snart av stress. Ett varierat och näringsriktigt foder är givetvis också en förutsättning. Vare sig
man matar med insekter eller frukt bör man tillsätta vitaminer vid varje matning. Särskilt viktigt är det för ungarna
som växer ganska snabbt och därför lättare drabbas av bristsjukdomar. Även honor som producerar ägg har ett
högre krav på tillskott i fodret.

Parning och äggläggning
Normalt sett blir de flesta arter av Phelsuma könsmogna vid 7-10 månaders ålder. Det hör till ovanligheten att man
får se själva parningen, men spåren efter är ofta desto tydligare. Hanen uppvaktar honan genom att med
robotliknande rörelser och skakande på huvudet närma sig honan. Hon beter sig oftast lite avvaktande till en
början, men accepterar snart hans inviter. Hanen biter sig då fast i honans kalksäckar och parar sig därefter.
Parningen tar allt ifrån ett par minuter till en halvtimme. Oftast är hanen ganska hårdhänt, och lämnar ibland
rejäla bitmärken efter sig. Det är det säkraste sättet att få reda på att parning har ägt rum.

Två till tre veckor efter parning lägger så honan ett eller oftast två ägg. Man kan dela in arterna i två kategorier. Ägglimmande och icke ägglimmande. De som inte limmar fast sina ägg hör till den enklare gruppen att kläcka.
Den främsta anledningen är förstås att äggen lätt kan flyttas till en äggkläckare och därigenom lättare
kontrollera temperatur och fuktighet. Äggen läggs nästan utan undantag i ett bamburör eller liknande. Oftast
dessutom alltid i samma rör. Äggen sitter ihop i de fall honan lagt två ägg. Försöker man att dela på dem går de
ofelbart sönder. Normalt lägger sedan honan på en parning ägg en gång per månad i upp till 10 månader. Den
andra kategorin, de sk. Ägglimmande arterna kan vara något besvärligare. Som namnet antyder så limmar de fast
sina ägg på underlaget, och att försöka ta loss dem är samma sak som att förstöra dem. Man får helt enkelt kläcka
dem på plats.

Kläckning av äggen
Kläckning av äggen är ganska problemfritt, men skiljer sig lite från kläckning av t.ex. Leopardgeckoägg eller
andra läderartade ägg. Alla Phelsuma lägger hårdskaliga ägg. I princip som hönsägg. Ett hårt icke elastiskt skal.
Det innebär att äggen behåller sin storlek från att de är lagda till kläckning. Därför bör inte äggen placeras i en
kläckare på t.ex. fuktig vermikulit som många andra reptilägg. Självklart kan man använda vermikulit bara man ser till
att äggen inte ligger i direkt kontakt med det. Ett lämpligt hjälpmedel är locken från filmburkar eller dylikt. I dessa
lägger man äggen. Det gör att äggen ligger i en fuktig miljö, men utan att ha direkt kontakt med det fuktiga
substratet. Äggen tål ganska extrem behandling utan att ta skada. De är också ganska toleranta
beträffande temperaturer och fuktighet. Lämpligt kan vara att kläcka äggen under en temperatur på ca:28 grader
och en luftfuktighet på runt 70-80%. Under de förhållandena kläcks äggen beroende på art mellan 35-75 dygn.

Vad beträffar de limmande arterna kan det bli krångligare. Extremfallet är när de limmar äggen mellan skjutglasen
på terrariet. Då har man bara två alternativ. Öppna terrariet och krossa äggen, eller låta de sitta och inte
öppna terrariet förrän de kläcks. (pest eller kolera)Oftast så är det inte lika bökigt, utan äggen limmas fast i ett rör
eller på någon sidoruta. I det första fallet kommer Jättebjörnlokarörens fördelar fram. Till skillnad från rör av Bambu
kan man skära i dem med ett rakblad. Skär helt enkelt ut den bit som äggen sitter fast på och placera
äggen i kläckaren. Äggen på sidorutan däremot får man försöka kläcka på plats.

Då de flesta Phelsumaarter inte ser skillnad på en nykläckt unge och en syrsa gäller det att täcka äggen med något.
En kapad genomskinlig plastmugg fungerar perfekt. Gör att antal lufthål i den och placera en bit hushållspapper i
botten. Tejpa sedan fast den över äggen. Varje gång du duschar djuren, se då också till att pappersbiten också
blir fuktig. Muggen fungerar nu som en miniatyrkläckare, i vilken du lätt kan se när ungarna kläcks, och då flytta dem
till en lämpligare bostad. Ungarna mäter beroende på art 2-6 cm inklusive svans. Inga tungviktare direkt.

Skötsel av ungar
Skötseln av ungarna skiljer sig inte mycket från föräldrarnas skötsel, med ett fåtal undantag. Då en del arters ungar
är mycket aggressiva är det lämpligast att föda upp dem en och en. Då alla Phelsuma är relativt produktiva krävs då
en hel del terrarier. Fördelen kan vara att de flesta ungar är mycket små och det gör deras krav på utrymme litet.
Jag föder upp alla ungar i modifierade petboxar. Den modell som mäter c:a 25x15x15 cm ställer jag på högkant. Med
en hålsåg borrar jag ett stort ventilationshål i taket som täcks med bananflugesäkert nät. Det ofta gräsligt
färgade locket kastar jag bort, och fäster med dubbelhäftande tejp skjutlister på sidorna. Där trycker jag sedan i
en glasruta. Det lilla terrariet får då ett mycket trevligare utseende och får rätt proportioner för de små
ödlorna. Inredningen låter jag vara mycket enkel. Ett rör som gömställe, en liten växt för trivsel och fuktighet och
ett tunt lager av barkmull som bottensubstrat. Då ungarna är så små som de är så torkar de lätt ut. En eller helst
två gånger per dag skall terrariet duschas. Som foder lämpar sig bananflugor, nykläckta syrsor, hoppstjärtar
och givetvis frukt. En liten skål med frukt kan stå i terrariet alla veckans dagar den första månaden. Det är dels för
att tillgodose ödlornas foderbehov och dels för att undvika dehydrering. Normalt sett når de vuxen storlek på
8-10 månader.

Par eller grupper
De allra flesta arterna ska hållas i par. Man bör också se till att aldrig dela på ett fungerande par då det kan leda
till aggressioner mellan djuren. Även ett par som gått ihop under flera år kan få för sig att dom inte gillar varandra
efter att de varit separerade under t.ex. rengöring av terrariet. Några arter kan man hålla i mindre grupper
innehållande en hane och flera honor. Dessa är följande: Ph. cepediana, Ph. ornata, Ph. guimbeaui guimbeaui,
Ph. klemmeri och Ph. V-nigra pasteuri.

Till sist vill jag önska alla som tycker att Daggeckos verkar interesant lycka till. Jag vill också nämna att alla arter
av Phelsuma är listade enligt Cites app. B2 utom P. guntheri som är A1. Det innebär att de av olika anledningar
är hotade i sin naturliga utbredning och export från Madagaskar är förbjuden utom för fyra arter där exporten är
starkt kvoterad. Det är dessutom förbjudet att importera vildfångade reptiler till Sverige överhuvudtaget. Att
köpa vildfångat innebär dessutom bara en massa problem.

© Magnus Forsberg. Använt här med tillstånd.
Läs mer om Daggeckos på Magnus sida Captive bred Phelsuma (På svenska).